Hoppsan redan måndag. Sedan sist har jag bland annat hunnit med ett besök hos min mentor.
Jag har träffat min mentor kontinuerligt under ett år och nu var det dags att knyta ihop säcken. Vi tittade bakåt på året som har gått.
Vi konstaterade båda att det hade varit givande träffar. Att få sitta ned och bara prata och reflektera tillsammans med en annan människa. En människa som man inte har någon relation med - ingen vän, ingen kollega - utan en helt oberoende person. Som helt förutsättningslöst kan bidra med sin syn på dina tankar och idéer.
Är det inte konstigt att vi inte ägnar mer tid åt att reflektera över våra liv? Jag tror att många inte anser sig ha tid. Men samtidigt tvekar vi inte en sekund när en kollega eller vän behöver en pratstund. Då finns plötsligt tiden där.
Tänk om vi tog lika väl hand om oss själva som vi gör om våra vänner;-)
2 kommentarer:
Jag veeet. ;-) Kommentaren du skrev är den andra rösten i mitt huvud. Haha! Och vi brukar ha vanliga kalas annars, med typ inget planerat mer än fikat. Vill någon ha en etikett på det kallar jag det Klassiskt Kalas. ;-) Och vi brukar ha det så dels för att INTE bidra till tema-kalashysterin.
Vi har som sagt en planering, men vi får se vart vi landar. Fröken Löken berättade hur hon tänkte sig kalaset idag, och det var rätt långt ifrån vad vi tänkt. Så vi få kanske tänka om lite. ;-)
Vad häftigt med en mentor. Har det varit inom jobbet eller bara i alla fall? :-)
Kram!
Stina: Tänkte väl det att det satt någon och sa emot;-)
Och visst är det så - hur mycket vi än kämpar för att göra det "perfekta" så är det sällan det perfekta för någon annan. Tur ibland att barnen tycker mycket;-)
Möjligheten till att gå mentorprogrammet var via jobbet!
Lycka till med kalaset;-)
/Anneli
Skicka en kommentar