Varför får jag påminna mig själv om att se det vackra, fina? Varför är det inte tvärtom? Tänk om normalläget var att se allt fint, bra och att jag istället fick anstränga mig för att se det fula, dåliga.
Nej. Jag är ingen pessimist och skiljer mig troligen inte från andra när det gäller detta. Det jag tänker på nu är hemmet. Är det inte så att blicken lättare hamnar på det som är oklart, smutsigt och som behöver göras. Istället för att hamna på alla fina saker och allt som har gjorts - och som är precis som jag vill ha det.
Hemmet är ju verkligen en plats som ska kännas "hemma". Där vill jag kunna dra mig tillbaka och återhämta mig från stress och press - inte spä på den!
Tänk om jag alltid kunde se på hemmet som jag gör när jag har varit borta från det en längre tid - så fint det är då!
Men skam den som ger sig...., inget är omöjligt och det går bättre och bättre. Till slut kanske jag fungerar som jag vill;-)
Nu har jag en hel helg framför mig att öva på....
2 kommentarer:
Hej Anneli!
Tack för en annorlunda, intressant blogg. Det är kul att läsa hur andra människor tänker och resonerar kring olika saker, lite vardagsfilosofiskt. Jag tittar gärna in hos dig igen.
Kram Outi
Hemma ska vara både glädjde och lite krav. Mest glädje såklart.
Kram Lotta
Skicka en kommentar