Vaknade idag av väckarklockan vid sex och masade mig upp. Helst hade jag stannat kvar i sängen. Jag smyger ut ur sovrummet för att inte väcka resten av familjen. Ute i hallen hör jag små steg komma tassande ut ur barnens sovrum. Det är min lille kille som glatt frågar "Är det morgon nu?". Det är en standardfras hemma hos oss. Han vill så gärna ha ett ja som svar för det betyder att han får gå upp och möta en ny dag.
Jag önskar att jag kunde ta emot varje ny dag på samma sätt. Tänk att vara tacksam direkt när man vaknar för att det är ny dag. En dag som jag kan forma som jag vill. Försöker jobba på det - men det är långt kvar;-) Men jag vet att han har rätt - varje dag är ju ett nytt tillfälle fullt av möjligheter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar